Under ytan hos en au pair

Nu har jag varit au pair i snart ett helt år. Många tror nog att livet som au pair är fantastiskt. Att man får bo hos en amerikansk familj och "bara" ta hand om barnen, få mat gratis osv och samtidigt få lön. Att man som au pair kan resa en massa och får plugga på amerikanskt collage. Jag kan erkänna att jag innan jag kom hit trodde att man efter man slutat för dagen var helt off och kunde träffa kompisar, blogga, åka till mallet eller vad som helst. Att jag skulle ha massor med fritid. Och att det skulle finnas en tydlig linje mellan när man jobbar och inte, även om jag såklart läst att det är lite knepigt och var lite beredd på det. Men oj vad mycket jag inte visste. Ens såkallade fritid som au pair är inte alltid speciellt fri. Jag har hela tiden en massa saker att göra som gör att jag så fort jag slutar jobbet på ett sätt påbörjar mitt "privata jobb" eller vad man ska kalla det. Allt som står på min to do lista. Jag känner att jag gärna vill dela med mig av detta för att ni som känner någon som är au pair eller ni som ska åka som au pairer inte ska tro att det är en dröm. Det är faktiskt väldigt stressigt och jobbigt stundvis. Dock är det viktigt att komma ihåg att detta är från min synvinkel och mina erfarenheter. Det är säkert olika från person till person och hur mycket man har att göra går ju också upp och ner hela tiden.

ATT HJÄLPA TILL SOM EN FAMILJEMEDLEM

Eftersom att jag bor hos min värdfamilj är jag ju som en familjemedlem vilket medför att det bland annat är mitt ansvar att till exempel förbereda middagen. När jag då slutar vid kl sex på kvällen ska ju middagen strax påbörjas och jag förväntas hjälpa till även om det är min fritid eftersom jag är en del i familjen. Så jag "kan" alltså inte direkt gå upp på mitt rum och fixa allt jag behöver göra utan måste hjälpa till med middagen. Och sen ska det ätas och sen städas undan och sen var klockan kanske åtta och allt jag gjort på min fritid är att hjälpa till med middagen. Det är alltså inte klockan sex jag kan börja med mina todo-saker, utan snarare klockan åtta. Jag förstår såklart att jag inte ska förvänta mig att bli serverad middag utan att hjälpa till själv, men jag försöker bara förklara hur detta känns för mig som au pair.

ADMINISTRATIVT

Det är faktiskt en hel del administrativt som behöver göras som au pair. Det är mailkontakt med Cultural Care (mer eller mindre beroende på om jag behöver hjälp med något), kontakt med min LCC (kontaktperson) angående nästa LCC-möte eller hur allt går, planera in när jag kan träffa någon kompis, stämma av bankredovisning, få schemat för hur jag ska jobba, eventuellt fixa med mina viktiga dokument och papper osv. Detta tar mycket mer tid än vad det kanske verkar. 

ATT ALLTID BEHÖVA DUBBELKOLLA

Som au pair bestämmer ju ens värdfamilj ens schema och jobbet går alltid först. Vi måste därför alltid dubbelkolla allt som vi vill planera in för att det ska funka med familjen och schemat. Jag kollar alltid en gång mer än vad jag kanske behöver, för jag tycker att det känns bäst eftersom jag inte vill upptäcka efter jag gjort planer att det inte längre funkar. Om man t ex delar bil med sin värdfamilj måste man ju kolla om det är okej att man tar bilen bara för att köra till en park eller ett köpcentrum till exempel. Det gör det hela till en mycket större grej vilket ibland faktiskt kan göra att man inte orkar eftersom man då måste arrangera med värdfamiljen så att de kan lösa det på annat sätt om de behöver bilen. 

VID PROBLEM MED FAMILJEN

Om familjen har något de inte är så nöjda med eller något de vill att man ska förbättra kommer de ju säga det till en som au pair. Även om det kanske inte alltid är en så stor grej så känner iallafall jag att man känner sig dålig och att de inte riktigt är nöjda med en. Om ens arbetsgivare sagt något liknade till en om man har ett annat jobb där man inte bor tillsammans med arbetsgivaren hade man kanske inte tyckt att det var så jobbigt. Det jobbiga i en sån här situation som au pair är att ens "familj" helt plötsligt klagar på en som anställd och man känner sig i ett sånt tillfälle ganska ensam och inte riktigt delaktig i familjen just då. Svårt att förklara men det är ungefär så jag tycker att det känns iallafall.

HEMLÄNGTAN OCH SKYPE

Tyvärr drabbar nog hemlängtan oss alla ibland när man bor en längre tid hemifrån. Då är det verkligen jätteskönt att Skype finns men ibland känner man sig verkligen såå otroligt långt hemifrån när man pratar på Skype. Och dessutom funkar ju inte Skype/WiFi felfritt vilket gör att det hakar upp sig ibland mitt i en mening. Då längtar man verkligen till att bara kunna prata face to face utan att behöva oroa sig över internetproblem...

STÄDNING 

Förutom allt annat som behöver göras måste man ju också hålla ordning i sitt rum och städa lite då och då och byta lakan osv. Precis som var man än bor. Det tar också upp en del av fritiden.

PLANERA RESOR

Det är en fantastisk möjlighet att man kan åka på resor på helger och under sina semesterveckor, men det tar extremt lång tid att planera resorna. Man ska bestämma vart man vill åka, hitta någon att åka med, hitta en helg, leta efter flyg och boende, boka flyg och boende, leta upp saker man vill se, planera in det osv. Själva resan i sig (som är det som ni ser på bloggen eller sociala medier :D ) är typ bara 10-20 % av tiden som måste ägnas åt resan. Tänk på det nästa gång ;)

VILA

Det kanske inte låter så jobbigt att ta hand om barn och leka hela dagarna, men man blir faktiskt väldigt trött. Man är hela tiden igång oavsett om det är att leka med lego, spela baseball, diska, städa undan leksaker eller tvätta. Man går från det ena till det andra. Då vill man ibland bara starta en film efter man slutat, men det finns ju en hel del annat man måste fixa som ni märker...

ÖVRIGA INTRESSEN

När man måste göra allt ovan på sin lilla fritid man har efter att ha jobbat 45 timmar på en vecka kanske man också vill göra något annat som intresserar en. Kanske läsa, gå på en promenad, åka på en utflykt, träffa en kompis, blogga and the list goes on. Men tyvärr hinns inte så mycket annat med.

Syftet med detta inlägget är inte att skrämma upp någon eller att ni ska tycka synd om alla au pairer. Jag vill bara dela med mig av verkligheten (med lite mer fokus på det negativa) av au pair-livet som tyvärr visas allt för sällan. Jag tror att väldigt många tror att vi lever "The American Dream", och det kanske vi gör på sätt och vis. Men det är inte en dans på rosor hela tiden. 

Jag hoppas detta var en liten ögonöppnare och att ni kanske fick en liten större förståelse och inblick i hur det är att vara en au pair den tiden det inte är fantastiskt. För det är det också. Men inte alltid.